Norma TIPSTRIKE 7 mm Remington Magnum 10.4g
Avstånd
Sårkanal
Penetration
Knall-och-fall
Tipstrike Experiment med 7x66 Vom Hofe
Läs om ett Tipstrike-experiment i den sällsynta kalibern 7x66 Vom Hofe
Tipstrike Experiment med 7x66 Vom Hofe
För två år sedan köpte jag en pipa till min gamla Mauser Europa 66 av min vapensmed.
Det är ovanligt att hitta en pipa laddad med gamla fina 7x66 Vom Hofe men att hitta en helt oanvänd pipa tillverkad 1972 är som att hitta en skatt. Pipan hade inte ens borrats för montering av kikarsikte – den hade aldrig suttit på ett gevär.
De första kulorna jag använde på denna fina kaliber var 150-grainkulor med ballistisk spets, utan särskilt imponerande resultat. Jag tillbringade hela sommaren med att jaga rådjur med ojämn terminalballistisk. Ibland fick jag en knall-och-fall-verkan med stor köttförstöring, ibland en utdragen död med viss köttförstöring. Till slut konstaterade jag att kulan var alldeles för bräcklig för kalibern, framför allt för skott inom 150 meter.
Följande vinter hittade jag en bra laddning i form av den pålitliga KS-kulan från RWS.
Vom Hofe 7 mm-kalibern älskar flatbase-kulor och twistraten på 1:9 är perfekt för kulor på 120–160 grain.
Teoretiskt sett måste KS-kulan vara det bästa alternativet: extremt precis, prisvärd och dödlig. Samtidigt är det en softnose-kula med traditionell konstruktion och det var det som gjorde mig tveksam. Med MRP-krut kunde jag få en perfekt grupp på 100 meter. Under de följande månaderna tillbringade jag all ledig tid med att jaga rådjur och dovhjort. Terminalballistiken var lite för kraftig men alltid jämn. Rådjuret dog knall och fall, även på längre avstånd och med mindre precisa skott. På 250–300 meter har denna kula alltid varit som bäst.
Efter förra våren bytte jag krut till N570. MRP är sannolikt det jämnaste krutet för magnumkaliber men det långsammare N570 lovade att öka hastigheten med 40–50 m/s. Och så blev det.
KS-laddningen gick från 955 till 988 m/s, med samma tryck.
Långsambrinnande krut är perfekt för den långa, rymliga hylsan i 7x66 Vom Hofe. Volymen hör förmodligen till de större på äldre kalibrar, 94 grains vatten.
Dagens långsambrinnande krut kan öka prestandan på denna gamla fina modell och ge den ny kraft.
Med denna nya laddning kunde jag fälla två svåra byten.
En ung dovhjort, fälld från 200 meter med ett ”quartering away”-skott, alltså snett bakifrån. Kulan gick nästan längs hela djurets insida och lokaliserades under huden vid vänster skuldra. En snabb nedläggning, utan köttförstöring.
En gammal gemsget skjuten från 247 meter i de italienska Alperna, i brant vinkel, efter en lång promenad bland de vackra Dolomiterna. Geten föll omedelbart efter ett perfekt skott placerat bakom skuldran, i de vitala organen, bara något högt placerat.
I samtliga fall gick nedläggningen snabbt med hög precision och jämna resultat.
Men KS-kulan har dålig exteriör ballistik. Ett lågt BC-värde betyder högt luftmotstånd och snabb drop efter 200 meter. Denna begränsning blev såpass tydlig när jag jagade gems att jag bestämde mig för att prova en annan kula.
Pipan hade tydligt visat sin aversion mot boattail-kulor tidigare: Scirocco, ballistisk spets, Sierra HPBT. Alla dessa kulor genererade en dålig gruppering med högre eller lägre tryck steg för steg.
Och det finns ett skäl till detta: när denna kaliber såg dagens ljus var krutet mer primitivt. Brännhastigheten var helt annorlunda och långsambrinnande krut var en onåbar dröm för dåtidens utvecklare. Trots detta var några av dem så framtidsinriktade att de skapade rymliga hylsor: i detta fall en .404 Jeffery nedneckad till 7 mm.
Utmaningen var att nå en hög hastighet och samtidigt hålla trycket på en rimlig nivå.
Herr Vom Hofe löste en del av problemet med en mycket lång friflykt. Som många andra under denna era (t.ex. Weatherby) hade han observerat att den långa friflykten fungerade som en brännkammare där den stora mängden krut kunde brinna med acceptabelt tryck.
Tack vare denna kunskap blev gamla goda 7x66 Vom Hofe världens mest kraftfulla 7 mm-kaliber under tidigt 50-tal.
Efter nästan 70 år (den planerades före andra världskriget och utvecklades efter kriget av Walther Gehmann) ligger den fortfarande i täten.
Den andra aspekten i denna ekvation är att en lång kula genererar ett högre tryck än en kort. Genom att mäta friflykten för olika kulor har jag kunnat fastställa att en lång boattail-kula tar tag i räfflingen medan den fortfarande befinner sig långt ned i hylsan. Det förstör tanken med Vom Hofes design och din värdefulla, sällsynta hylsa.
En flatbase-kula tar däremot tag i räfflingen efter att den har lämnat hylshalsen, vilket ger krutet tillräckligt med tid och utrymme att brinna och verka.
Och dessutom har en smal, lång 160-grains boattail-kula inte mycket möjlighet till kontakt med räfflingen. En knubbig flatbase-kula passar däremot räfflingen perfekt, vilket ger perfekt stabilitet, överlägsen precision och en grym drop efter 300 meter.
På fält var KS-kulan extremt precis, såväl 121 som 162 grain. Gamla goda 150-grains Scirocco hade däremot knappast tillräcklig precision. Interlock på 175 grain hade otillräcklig penetration men bra precision.
Det är alltså tydligt att en modern flatbase-kula med högt BC-värde och bra konstruktion var det enda sättet att öka den redan fantastiska prestandan hos denna kaliber.
Med tanke på att modellen har 50 år på nacken är det ingen bra idé att förstöra ett elegant Mauser-gevär med ett modernt kikarsikte.
Jag valde en Schmidt&Bender 6x42 Klassik. Alltså behövde jag en flack kulbana.
Mitt mål var att uppnå en drop på mindre än 15 cm vid 300 m med ett vitalt område på 5 cm och med god penetration på det avståndet. Svaret blev Tipstrike .284, 160 grain.
Med sitt höga BC-värde på .521 och sin smala design hade den precis det jag letade efter.
När jag väl hade hittat Tipstrike-kulorna började jag utveckla handladdningen.
Enligt Quickload skulle det gå att få upp kulan till 980–990 m/s med en 65 cm-pipa.
Men försiktig som jag är startade jag med ”nära maxladdning”.
Med denna första laddning kom kulan nära 980 m/s med en fantastisk rörelseenergi på 5 000 joule. Jag blev imponerad över ballistiken – mindre än 14 cm drop på 300 m.
MEN ... med rekommenderad OAL för kalibern, 85 mm, blev resultaten på fält riktigt deprimerande.
En stor grupp – inte vad jag hoppats på. Det första jag gjorde var att testa en längre OAL. Med 85,7 mm och samma laddning fick jag ett lägre tryck och en lägre hastighet och gruppen blev tightare. Vid 87 mm kunde jag se en liten förbättring, gruppen var tillräckligt bra för jakt men jag ville ha en ännu finare grupp.
Genom att justera laddningen till en lägre hastighet, 965 m/s, fick jag äntligen önskat resultat.
Med tanke på den rymliga hylsan bestämde jag mig för N570-krut men jag har anledning att tro att det är för långsamt för denna kula. Det finns tecken på ofullständig förbränning vid hylshalsen och en längre OAL skulle sannolikt ge en bättre förbränning utan flyers. MRP eller RS60 kan säkert vara det bästa alternativet för denna kula, men med kortare OAL. Jag provar igen under de kommande månaderna.
Just nu väntar jag bara på att jaktsäsongen för rådjur ska starta i januari så att jag kan testa denna kula på fält. Jag har stora förväntningar och tror att den kan generera spektakulära sluteffekter i denna hastighet, med en tillräckligt flack kulbana för att glömma allt vad ballistiktorn och avståndsmätare heter på normala jaktavstånd. Men det verkligt överraskande är att en gammal, elegant kaliber med en modern kula kan nå oanade höjder.
Enrico Andreolli