Toppfågeljakt - skymningstuppen

Toppfågeljakt - skymningstruppen

Nåja, det där med snötäckta myrar har tyvärr varit en bristvara de senaste åren då vintern alltmer verkar dröja, men likväl går det att hitta fågel. I år har jag varit ute sedan i början av november och jaktlyckan har varit god. Orrarna går oftast att hitta bland björkknopparna och ser jag dem inte först så brukar det gå att lokalisera dem på deras säregna kacklande. Tjädertupparna har däremot lyst med sin frånvaro och i sökandet efter årets första tupp provade jag vid ett tillfälle en ny mark. Där stötte min finska lapphund upp ett antal tjädertuppar som satt på backen inne i contortan men de flög till synes rakt in i skogen utan möjlighet att lokalisera igen. Det är nackdelen med bristen på snö då tjädrarna hittar gott om bete på marken.

Men, skam den som ger sig. Efter den turen så bestämde jag mig på att prova en, för mig, välkänd mark där jag förhoppningsvis skulle kunna hitta en betande tjädertupp. Snötillgången var okej och hoppfull skidade jag iväg mot ett säkert kort på jaktområdet. Ett bälte av myrar som löper i en linje längs kanten av marken där jag bommade bort mig på årets sista tjäder föregående år. Ett klantigt misstag där jag inte kravlade tillräckligt långt fram och helt enkelt sköt i kanten på en snödriva ett par meter framför mig. Med det i minnet så var jag ute efter revansch.

Jag skidade i riktning mot en tallholme där jag i gryningsljuset ifjol såg tre ståtliga tjädertuppar. Väl inom synhåll spanade jag med kikaren utan att se någon svart siluett och jag fortsatte framåt för att helt plötsligt stanna upp. Ur tallholmen kom en tjädertupp flygande och passerade mig rakt över huvudet för att sedan fortsätta vidare i riktning mot en annan myr. Jag skidade ner mot tallholmen försiktigt spanande, ifall det satt några fler där, innan jag beslöt mig för att försöka leta reda på den jag stött. Jag hade en hyfsad uppfattning om vart han hade tagit vägen och efter en kvalificerad gissning, som visade sig vara helt riktig, såg jag honom på 460 meter. Jag tog av mig skidorna och började smyga i skogskanten tills jag var inom skotthåll, hela tiden lite medveten om att han inte sitter lugnt, utan fortfarande är vaksam efter att jag stötte honom förra gången. Till slut ansåg jag mig inte kunna smyga längre utan att röja mig helt och jag lade mig ner för att ta ut avståndet. 180 meter, perfekt!

Jag lade upp bössan, skruvade på kikaren och tog skottet. Bom?! Det som endast kan förklaras med ett för hastigt stöd och ett dåligt avtryck var ett faktum. Tjädern tecknade inte, istället flög den vidare, till synes oskadd, och jag stod där som ett frågetecken. Jag synade av marken runt tallen utan att hitta minsta tecken på träff och skidade slag på slag i riktningen tjädern som flugit medan min hund sökte av området. Det var inget tvivel. Jag hade gjort bort mig, igen. Jag började fundera på om det inte låg en förbannelse över just det här området, mig och tjädertuppar och jag beslöt mig för att det var dags för lunch.

Efter lunchen skidade jag vidare, kilometer efter kilometer, utan att se så mycket som en fjäder och jag började lägga upp planen för skymningstimmen. Det är nämligen den tiden på dygnet då jag hade sett mest tjäder och förhoppningsvis skulle det även gälla nu. När klockan närmade sig 14.00 så var jag på plats med planen att skida samma myrstråk som jag hade jagat under förmiddagen, detta tills jag hittade en tjäder eller att mörkret kröp på. Men det fortsatte i samma anda som tidigare och det var lugnt på myrarna. När det började bli dags att fundera på att skida tillbaka till bilen så fick jag en ingivelse att söka av en sista myr – exakt samma myr där jag i fjol avslutade säsongen med att skjuta i snön.

Jag skidade beslutsamt över den första myren med sikte på den lilla skogsremsa som skiljer de två åt. Jag åkte in under den björk som låg halvt rasad över den naturliga passagen och med lugna skidtag tog jag mig fram tillräckligt för att kunna börja spana av trädtopparna. Det var ingen där. Jag tog mig sakta fram ytterligare ett par meter för att se mer, men fortfarande ingen tjäder. Jag vek då av lite längs högerkanten för att kunna se mer av myren och då plötsligt dök han upp. Där satt han, trygg och mäktig som bara dessa urtidsfåglar kan vara. Jag höjde handen som ett stopptecken åt Dimma, min hund, så att hon skulle veta vad det var som gällde. Hon satte sig bakom mig medan jag försiktigt spände av mig skidorna och tog fram bössan ur säcken. Sakta placerade jag ryggsäcken i snön och lade mig tillrätta, kollade avståndet och stämde av mot kikarsiktet innan jag lugnt kramade avtryckaren. Tjädertuppen rasade ner i ett moln av snö, och med ett stort leende på läpparna stoppade jag ner bössan i ryggsäcken och skidade fram.

Förbannelsen är bruten. Enstaka meter ifrån platsen där jag ifjol avslutade jakten på tjädertupparna med en retlig bom fick jag nu revansch. I det blå skymningsljuset drog jag på mig pannlampan samtidigt som jag försiktigt spände fast tjädertuppen på ryggsäcken och skidade tillbaka mot bilen.