Effektivt dödande av vilt

Effektivt dödande av vilt

Inledning

Vi lever i en tid då majoriteten av jordens befolkning bor i städer. Maten skördas, förpackas och levereras till de människor som finns i städerna. I takt med att den globala befolkningen blir alltmer separerad från naturen drivs vi till att tro att vi inte längre behöver jaga för att få mat – eller att vi inte alls behöver jaga. Jägare befinner sig under allt större press, bland annat i sociala medier där vi får veta att jägare är grymma och elaka människor, utan medkänsla eller empati för de djur de dödar. Det kan vara extremt svårt att försvara vårt beslut att jaga när vi ställs inför så stora yttre påtryckningar i syfte att skapa skuld och skam. Den som är emot jakt kanske ser det som en brutal och dålig sida av den mänskliga naturen – men jakten är snarare en naturlig del av oss.

Historiskt sett har jakten till och med definierat oss som män. En riktig man kunde förse sin familj och sin stam med mat. Jakten var en initieringsrit, en lyckad jakt var ett tydligt bevis på att en pojke hade blivit man och nu var en välfungerande och produktiv del av sin kulturella grupp. Jakten länkade oss samman med marken, vi var tacksamma för de gåvor den gav, den näring vi fick från naturen som höll oss och våra barn vid liv. En gång i tiden var ingen skuld eller skam förknippad med jakten. En gång i tiden definierades en mans värde utifrån hur välgödd hans stam var.

Trots att den avsevärt annorlunda utformningen av dagens moderna samhälle har förändrat synen på jakt är jag övertygad om att de människor som uppskattar att jaga inte är primitiva kvarlevor från en numera utdöd tillvaro. Vi är människor som fortfarande har en koppling till våra förfäders seder och bruk, vi uppskattar naturen och accepterar att vi är en del av den. Därför jagar vi.

Vi kan betrakta naturen och inse att varelser som katter, hajar, vargar osv. är naturliga rovdjur. Det många däremot inte klarar av att inse är att vi människor också är naturliga rovdjur och att vi har många gemensamma egenskaper med såväl rovdjur som allätare.

Det finns en enda stor skillnad mellan oss och andra allätare och rovdjur – och det är vårt överlägsna intellekt. Det är vårt intellekt som har lett till att vi har separerats från naturen. Det är även detta intellekt som har gett upphov till det som bäst kan beskrivas som onaturlig skam. Vi känner skam och skuld på ett sätt som andra djur inte gör. Om ett rådjur skulle råka trampa på sitt kid skulle kidet kvida och rådjuret skulle känna empati, i kombination med vad vi skulle kunna kalla en naturlig skuldkänsla, som fungerar som en skyddande mekanism. Djur känner visst skam – gå bara till din hund när den precis har grävt upp ett stort hål i trädgården. Vi människor har däremot tack vare vårt intellekt förmåga att känna skuld och skam bortom djurens förmåga. Det kan vara till nytta, men även till skada. Vi kan känna en skam som blir självdestruktiv och som globalt samhälle kan vi känna en skam som får oss att förneka vårt innersta väsen och förakta vår egen art.

Motsatsen till skam är medkänsla. Vi som människor har förmåga att känna stor kärlek och medkänsla. Vi kan använda intellekt, empati, kärlek och medkänsla för att hitta vår väg i denna värld. Och det är tack vare dessa egenskaper som vi kan bli mer effektiva jägare. Har du någonsin sett en innekatt jaga fåglar eller möss? Katter kan vara väldigt grymma ibland, något som du säkert har bevittnat någon gång. Även om vissa anser att jägare är primitiva, eftersom de fortsätter att jaga i vår moderna tid, kan det i stället vara precis tvärtom, att vi kan använda vårt intellekt och vår medkänsla för att bli betydligt bättre jägare än andra rovdjur. För att verkligen bli en skicklig jägare måste man vara villig att förstå och ta till sig principerna om effektivt dödande av vilt.

Effektivt dödande av vilt bygger på empati. Vi vill jaga och använda köttet från ett annat djur. Empatin driver oss att hitta optimala och det vi kallar mer humana sätt att uppnå detta. Vi vill inte leva på vassle- eller sojaprotein, eftersom vi som jägare accepterar vilka vi är, och vi lär oss att acceptera att vi också kommer att dö en dag. Vi vill jaga eftersom det känns rätt. En känsla som ibland kan kännas rent fysiskt i hjärtat och magen. Det är naturligt och hälsosamt. Faktum är att vi som jägare kan känna en tydligare samklang med vår naturliga plats i universum. En samklang som kan vara betydligt djupare än att sitta och lyssna på musik från den amerikanska ursprungsbefolkningen på Youtube och bränna rökelse. Den kan ta oss djupare än predikningarna från en präst eller buddhistmunk – även om allt detta också kan vara bra för oss av egna personliga skäl.

När vi jagar ställs vi inför och accepterar vilka vi är samtidigt som vi känner en djup kontakt med marken och djuren på vår jord. Det är en direkt upplevelse; vi blir engagerade på ett sätt som inte kan beskrivas med ord. Jakt är inte för alla – vi är alla unika, något som är särskilt viktigt att inse nu när jordens befolkning är så stor. Men för dem som hör skriet från vildmarken är det ett rop som är svårt att motstå. De av oss som faktiskt jagar inser att vi presterar som bäst när vi ständigt finslipar och utvecklar vår förmåga. Denna process definierar både jägaren och krigaren.

Förutom aspekter av medkänsla och empati är ett snabbt och humant dödande av vilt något som direkt gynnar jägaren. En snabb fällning gör att vi enkelt kan hitta och ta hand om bytet. Ett utdraget förlopp kan innebära att viltet hinner fly så långt att köttet riskerar att förfaras innan vi hittar kadavret. Utan hjälp från en jakthund riskerar vi att tappa bort djuret helt. I bergig terräng kan djuret hoppa från klippavsatsen som det stod på när skottet träffade och falla ned i en ravin, utan hopp om att någonsin kunna bli hittat.

Informationen i denna artikel kan hjälpa dig att bli en bättre jägare. Vi inleder med en kort historik kring dödande av vilt, för att därefter gå igenom hur olika kulor dödar, och vad snabbt dödande faktiskt innebär. Sedan tittar vi närmare på skottplacering. Detta följs av mer tekniska detaljer kring hur formen på kulans spets (meplat) påverkar skottverkan.

Kort bakgrundshistorik

Även om studier i terminalballistik kan kännas som ett relativt nytt forskningsområde har själva företeelsen funnits lika länge som vi människor. Ett av de första stora tekniska genombrotten inom vapenutveckling var uppfinningen av pil och båge. Tidiga bågskyttar tog effektivt dödande av vilt på stort allvar. Pilen dödade genom att spetsen skar av artärerna och bytet dog till följd av blodförlust. Oavsett om de jagade med spjut eller båge insåg jägarna att en bredare spets resulterade i snabbare blödning. Men om spetsen var för bred och tung skulle det inverka negativt på de aerodynamiska egenskaperna hos såväl pilen som spjutet. Dessutom riskerade det att begränsa penetrationen. Med tid och erfarenhet kom jägarna fram till den perfekta spetsstorleken för att balansera dessa faktorer.

De mest primitiva bågarna hade en dragvikt på runt 40 lbs, vilket med dagens standard skulle betraktas som tämligen lätt. Bågen hade självklart även högt värde inom krigföring. Krigen drev dåtidens bågskyttar att utveckla ännu mer kraftfulla pilbågar som klarade kraven på stridsfältet. När soldaterna började använda tyngre rustningar och större formationer blev även pilbågarna mer kraftfulla, med dragvikter på mellan 80 och 120 lbs, och i extrema fall upp till hela 200 lbs. Under medeltiden användes två olika typer av pilar: en mycket tung pansarbrytande pil och en betydligt lättare pil för beskjutning på långa avstånd.

Samtidigt som pilbågen blev ett effektivare stridsvapen blev den även ett betydligt effektivare vapen för dödande av vilt. Europeiska jägare upptäckte att en kraftfull båge kunde göra det möjligt för pilen att passera helt genom bytet, vilket resulterade i snabbare, fri blödning. Även om det fortfarande tog flera minuter innan bytet var fällt gick fällningen betydligt snabbare än en träff som bara ledde till partiell penetration, eller en fullständig penetration där pilen fortfarande satt kvar i bytet. Att pilen passerade igenom bytet genererade dessutom ett blodspår som jägaren kunde följa. Det sägs att det är till följd av dessa historiska erfarenheter som moderna europeiska jägare föredrar gevärsammunition som fullständigt penetrerar och passerar igenom viltet.

Två hål för att tömma ett kärl är en av fysikens mest grundläggande principer. I dag tillämpas denna princip vid utformningen av bränslesystem och kan testas genom att försöka tömma en plåtburk eller trumma på vatten, först med bara ett hål, och därefter med ett ”andningshål” på motsatt sida. Men det är viktigt att vi har rätt perspektiv på dessa frågor. Den största blodförlusten från ett jaktsår sker invärtes. Det betyder med andra ord att ett förekomsten av ett utgångshål inte alltid är synonymt med ett tydligt, lättföljt blodspår. Tyngdlagen får i stället större delen av djurets blod att rinna ned i magen eller bröstet. Även om ett utgångshål kan bidra till såväl fri blödning som upprättandet av ett blodspår kan det ändå inte klassas som en av de främsta mekanismerna för ett snabbt dödande.

Dessutom är det stor skillnad mellan den blödningsfrekvens som skapas av en 28 mm bred pilspets och ett invärtes sår på upp till 75 mm eller mer som genereras av den hydrauliska effekten från en gevärskula i hög hastighet. Om vi återgår till vår historia så anser jag att det viktigaste att ta hänsyn till här, utan att göra detta ämne alltför komplicerat, är att ett tilltäppt sår (där pilen sitter kvar) skapar ett sår som potentiellt blöder mer långsamt än ett sår där pilen passerar igenom bytet.

Musköter laddade med svartkrut började utvecklas under 1400-talet och ersatte med tiden långbågen. Precis som pilens spets stod det inre sårets diameter i direkt proportion till kulans diameter. Därmed var musköten som mest effektiv när den laddades med mycket breda kulor. Men även här blev man tvungen att kompromissa. En soldat orkade inte bära hur tungt som helst. Ju mindre kula, desto mer ammunition kunde soldaten få med sig.

På bilden: En av mina kunder sköt denna vildget med ett 50/70-gevär. Kulan träffade i skulderpartiet och passerade ut genom magen. Den koniska icke-expanderande projektilen skapade en begränsad såreffekt, enbart tack vare sin diameter.

Senare insåg man att en räffling i pipan fick projektilen att rotera, vilket skapade bättre flygstabilitet. Räfflingen ledde inte bara till en större precision för kulan utan banade även väg för utvecklingen av cylinderformade rundnoskulor. Svartkrutsgeväret nådde sin kulmen under mitten av 1800-talet med de bakladdade gevären med .44- och .45-kaliber. Pipans storlek skapade en perfekt balans mellan dödande kraft, flygbana och hastighet.

Under hela denna svartkrutets era var mynningshastigheten långsam med dagens mått mätt. En .58” (.575” / 14,6 mm) icke-expanderande kula eller konisk projektil som lämnade gevärsmynningen i en hastighet på runt 1 200 fps (350 mps) och träffade i runt 1 000 fps (300 mps) skapade mycket liten hydraulisk effekt. Sekundära skador (i form av krossade benfragment) till trots var de inre såren (permanenta sårhålor) oftast inte mer än 25 % större än kulans diameter.

Obs: Härifrån har jag förenklat de historiska skildringarna. Jag har utelämnat delar av den militära utvecklingen, inklusive observationer och användning av tumlande kulor i olika länder. Den som vill läsa mer om militär utveckling och evidensbaserade sårfoton hittar denna information i min bok ”Small Arms Wound Ballistics”.

Introduktionen av rökfritt krut (1886) möjliggjorde betydligt högre hastigheter. Till följd av den stora energiökningen måste såväl kulans diameter som vikt minskas för att minimera rekylen. De första projektilerna med rökfria patroner bestod av rundnoskulor med mantel i mässing, för att minimera den nedsmutsning av pipan som skulle bli följden om traditionella blyprojektiler skulle avfyras i höga hastigheter.

Nästa stora steg framåt var introduktionen av spetsiga kulor för att minska luftmotståndet. De började dyka upp i slutet av 1800-talet. Innan räfflingen utvecklades var det omöjligt att skjuta en kula med spetsen först vid så stor vikt baktill i projektilen. Nästa framsteg inom projektildesign utgjordes av utvecklingen av den akterformade kulan, s.k. boattail. Boattail-kulan minskade luftmotståndet ytterligare, samtidigt som tyngdpunkten förflyttades tillbaka mot mitten av projektilen. Designen bidrog till att stabilisera projektilernas flygbana till subsoniska hastigheter.

Jaktpatronerna drog till en början stor nytta av militära utvecklingsframsteg, men skillnader i designen av ammunition för jakt kontra militär användning uppstod efter att militära överenskommelser fastslog att helmantlade kulor måste användas i krig för att undvika alltför stort lidande hos soldaterna.

Genom att i stället lämna spetsen på jaktkulan öppen genererade en kula i hög hastighet snabb expansion och, viktigast av allt, hydraulisk effekt, vilket resulterade i mycket stora sår och snabb blödning.

Ytterligare en fördel med att utveckla spetsen på den expanderande kulan var att kulans vikt och tyngdpunkt kunde flyttas framåt för förbättrad stabilitet under penetrationen. Med det sagt uppvisade expanderande flatnose- eller rundnoskulor oftast större inneboende stabilitet än ihåliga eller halvmantlade kulor vid användning på större vilt.

Intressant Norma-historik

Ammunitionsföretaget Norma grundades år 1902 och den första fabriken byggdes 1911. Norma ägnade sig på denna tid åt produktion av militär 6,5x55-ammunition. Under de kommande årtiondena utnyttjade Norma de nya tekniska framstegen maximalt. Den nickelpläterade 8 mm 198 grain BTHP var en extremt kraftfull och snabbdödande projektil. Senare jaktprojektiler som Alaska, Vulkan och Oryx hade en stabil vikt framåt för djup penetration, samtidigt som det bredare främre partiet även bidrog till att förstärka skadorna på organ och nervsystem.

Kommentar från Robert, Norma Precision: För den som vill veta mer om Normas historia kan jag rekommendera laddmanualen, eller boken av den berömde Nils Kvale, ”Kulor, krut och älgar”, vars betydelse var avgörande för att sprida Normas ammunition till jägare och skyttar över hela världen. När det gäller historiken kring Normas produktutveckling finns det fantastiska resurser här på Norma Academy som ständigt utökas.

Hur kulor dödar

En projektil dödar genom att orsaka något av, eller en kombination av, följande:
1. Blodförlust.
2. Skador på det centrala nervsystemet (CNS).
3. Förstörelse av vital vävnad och vitala organ.
4. Sepsis eller kvävning.

Vart och ett av dessa tillstånd innebär att livet inte längre kan upprätthållas. Vid jakt är projektilens primära uppgift att orsaka en snabb, human död. Det minimerar djurets lidande och gör det enklare att lokalisera bytet. En förstörelse av kroppens största nervcentra som hjärnan eller övre delen av ryggraden orsakar snabbast död, men dessa mål är ofta svåra att träffa. Den mest tillförlitliga nedläggningsmetoden vid användning av vapen är genom snabb blodförlust. Blodförlust kan kategoriseras i snabb eller långsam blödning. Snabb blödning sker vid förstörelse av de stora artärerna i bröstet eller halsen – vilket resulterar i en snabb död. Långsam blödning sker från musklerna och de artärer som förser musklerna med blod. När långsamblödande områden skadas resulterar det i en långsam död.

På bilden: Snabb blödning. Observera det koagulerade blodet (till höger) till följd av ett stort sår i lungan. Observera även att såret genom bröstet och lungorna inte är proportionellt mot storleken på en expanderad kula (i detta fall .308).

När en projektil förstör vitala organ som lungor, lever eller hjärta orsakas döden i första hand av blodförlust, inte av förstörelsen av själva organet. Det beror helt enkelt på att dessa organ är stora transportörer av blod genom kroppen och CNS (dvs. syre till hjärnan) och därmed inträffar döden relativt snabbt. Med detta sagt leder naturligtvis även förstörda organ till döden, oavsett om det är en primär eller sekundär faktor. Långsam död kan även orsakas av kvävning till följd av mindre sår i lungor eller hals. Bukskott orsakar en långsam död till följd av infektion (sepsis) i kombination med magsyra som hamnar i blodomloppet och eventuella omgivande skadade organ. Ett begrepp som ofta används för att beskriva död till följd av bukskott är ”blodförgiftning”, vilket är en något missvisande beskrivning, även om det åtminstone delvis visar att bukskott inte leder till omedelbar död. Enkelt uttryckt kan ett bukskott orsaka enormt lidande.

Mekanismer

Dagens moderna, kraftfulla jaktpatroner förlitar sig i allmänhet på hög hastighet i kombination med expanderande projektiler. När projektilen träffar målet ändrar den form, vilket orsakar en förskjutning av vävnad genom såväl fysisk kontakt som tryck. Projektilen överför sin rörelseenergi till den omgivande vävnaden, vilket får vätskepartiklarna i och runt dess väg att accelerera. Detta skapar en explosiv, temporär sårkanal som sedan krymper ihop till en sårkanal som kan vara betydligt större än projektilens diameter. Den temporära sårkanalen når sin maxstorlek inom en millisekund och krymper till sin slutgiltiga storlek inom ytterligare några millisekunder.

Inom såväl militär användning som jakt kallas dessa två typer av sårskada för temporär och permanent sårkanal, och båda har potential att orsaka blodförlust samt skador på organ och CNS, beroende på skottets placering.

I fortsättningen kommer vi att bortse från skillnaden mellan temporär och permanent sårkanal. Vi har helt enkelt ingen användning av sådana begrepp. En jägare går inte fram till sitt byte och utropar: ”Wow, du skulle ha sett denna temporära sårkanal, tur att jag inte blinkade!” Ingen mänsklig varelse har förmågan att uppfatta sådana processer millisekund för millisekund och därför bör visa personer släppa denna typ av intellektuella resonemang. Det finns betydligt viktigare faktorer att fokusera på.

Snabbt dödande

Som vi redan har diskuterat är ett snabbt dödande en viktig faktor av två skäl: medkänsla och lokalisering av det fällda bytet. Vid dålig skottplacering eller vid val av fel patron eller kula kan bytet ta sig flera hundra meter innan det slutligen fälls. I vissa fall kan fällningen ta flera dygn. För att uppnå bästa möjliga resultat är det viktigt att förstå mekanismerna bakom ett snabbt dödande.

Ett vanligt missförstånd när vilt fälls till synes omedelbart är att det är den fysiska kraften från projektilen som får djuret att falla till marken. Många jägare skulle beskriva detta som en ögonblicklig död. Men enligt Newtons gravitationslag har varje kraft som verkar på ett föremål en motkraft. Kraften från den kula som träffar bytet är alltså aldrig större än gevärets rekyl. Så vad är det som orsakar denna ögonblickliga kollaps, eller knall-och-fall-verkan som det även kallas? Knall-och-fall uppstår när det centrala nervsystemet (CNS) skadas eller slås ut till följd av en av två mekanismer – direkt eller indirekt kontakt. En kula som inte träffar CNS direkt orsakar inte ögonblicklig död.

- Direktkontakt med CNS

Detta syftar på att kulan träffar och förstör något av kroppens stora nervcentra, exempelvis i bröst- eller halskotorna, hjärnan eller bukhålans autonoma nervfläta. Om det centrala nervsystemet skadas, oavsett hastighet, resulterar det i ögonblicklig död.

- Indirekt kontakt med CNS

Detta syftar på effekterna av en kula som i hög hastighet avger energi och skapar en hydrostatisk chockvåg. Inom terminalballistik beskriver både begreppet hydraulisk chock och hydrostatisk chock den rörelseenergi som överförs till bytet, men med olika resultat.

-Hydrostatisk chock

Detta är numera ett mycket gammalt begrepp som myntades av amerikanska vapenjournalister på 1950-talet. Ordet hydro betyder vatten, medan ordet statisk i detta sammanhang innebär elektrisk störning (inte statisk elektricitet). Detta begrepp beskriver effekten av de kraftiga tryckvågor som sprids genom köttet och skadar avlägsna nervcentra. Begreppen hydraulisk och hydrostatisk chock används ofta på ett felaktigt sätt av både jägare och experter – inklusive de ballistiker som arbetar för kultillverkare.

När bytesdjur faller ögonblickligen utan att CNS har skadats (t.ex. vid en träff mitt i bröstet) beror det i allmänhet på hydrostatisk chock. En kula i hög hastighet vars vikt och konstruktion är väl lämpad för bytets vikt avger över hälften av sin energi under penetrationens första 2 centimeter, vilket skapar en tryckvåg. Denna tryckvåg sprids utåt via revbenen tills den når nerverna i ryggraden och slår ut den elektriska aktiviteten i hjärnan (CNS). Detta orsakar i sin tur omedelbar medvetslöshet. En projektil som skapar ett stort invärtes sår dränerar kroppen helt på blod inom några sekunder. Blodförlusten och skadorna på de vitala organen orsakar djurets död innan det hinner återfå medvetandet. Hydrostatisk chock skapar alltså illusionen av knall-och-fal, och blodförlusten under medvetslösheten förstärker illusionen så att vi tror att vi har bevittnat en ögonblicklig död. En närmare undersökning kan visa att vårt skott orsakade medvetslöshet, följt av blodförlust, följt av död.

Den hydrostatiska chock som orsakas av en jaktkula är identisk med händelseförloppet när en boxare får in en fullträff rakt på motståndarens käkparti, vilket slår ut hjärnans funktioner och leder till medvetslöshet. Den enskilt viktigaste faktorn som vi måste vara medvetna om när det gäller hydrostatisk chock är att vi, även om vi kan försöka eftersträva detta fenomen, aldrig ska förvänta oss det. På samma sätt får vi aldrig förlita oss på denna process som en mekanism för dödande av vilt. Begreppet hydrostatisk chock beskrivs enbart för att du som jägare ska förstå de terminalballistiska effekterna på ett bättre sätt.

Vårt främsta fokus bör alltid vara att skapa breda invärtes sårkanaler som orsakar snabb blödning och därmed ett snabbt dödande. Detta uppnår vi genom mekanisk och hydraulisk effekt.

Hittills har jag diskuterat döden som ett resultat av direkt CNS-träff kontra medvetslöshet orsakad av ett utslaget nervsystem. Ingen av dessa faktorer har någon inverkan på de invärtes sårskadorna. Vi måste därför titta närmare på hur invärtes sårkanaler uppstår.

- Hydraulisk effekt (kallas även hydraulisk chock)

När en kula i hög hastighet träffar ett vätskefyllt mål frigörs energi i form av hydraulisk effekt. Olika faktorer, som kulans hastighet, form, vikt och konstruktion, påverkar hur stor kraft som överförs till målet. En stor hydraulisk effekt orsakar ett brett invärtes sår.

-Mekanisk effekt eller kraft

Mekanisk effekt är ett uttryck som jag på eget bevåg använder i detta sammanhang för att beskriva den kraft från kulan som verkar direkt på vävnaden så att den skadas. Under förutsättning att kulan har tillräckligt hög hastighet (rörelseenergi) för att penetrera och/eller svampa upp (eller splittras) kommer kulan att skada och förstöra vävnaden i sin väg.

Sårfaktorer

- Hastighet

Hastigheten har stor betydelse för de mekaniska och hydrauliska sårfaktorerna och är avgörande för den hydrostatiska chocken. Enkelt uttryckt: ju högre anslagshastighet, desto större rörelseenergi. Om vi till exempel tittar på Norma 7x64 Tipstrike så har den en kuldiameter på 7 mm. En kula som avlägsnas från ett byte kan ha en diameter på 14 mm, vilket visar på den teoretiska mekaniska sårpotentialen (dvs. ett sår som är 14 mm i diameter). Men till följd av den hydrauliska effekten kan en invärtes (permanent) sårkanal genom lungorna vara över 80 mm i diameter. Hydraulisk effekt till följd av hög hastighet kan med andra ord orsaka extremt snabb fällning.

Den hydrostatiska chocken förstärks också vid högre hastigheter. Vid en kaliber från .243” och upp till .338” börjar nervsystemet slås ut vid anslagshastigheter över 2 600 fps (790 mps). Av de tusentals medelstora vilt som har fällts under min forskning har 2 600 fps varit den allra vanligaste brytpunkten.

Men hög hastighet är inte en allenarådande faktor som verkar oberoende av andra faktorer. Om hastigheten exempelvis ökas alltför mycket utan att kulans vikt ökas kan ytspänningen på djurets invärtes vätskor skapa så stort motstånd att det övervinner kulans energi. Ultrahöga hastigheter kan därmed snarare leda till en ytlig penetration utan effekt på djurets nervsystem.

Något man bör vara mycket försiktig med vid ultrahöga hastigheter är att skylla en försenad död enbart på att ”kulan exploderar”. En kula på 140 grain och 7 mm som träffar i en hastighet på runt 3 200 fps (975 mps) kan till exempel generera vissa tecken på ett brett sår vid ingångshålet och skapa en ytlig explosion av kulan (eller av sårvätska). Men vi måste gräva djupare för att verkligen förstå de faktorer som samverkar. I detta fall är det viktigt att studera det fällda djurets vitala organ och avgöra om de verkligen har skadats. Om de vitala organen har skadats kan vi dra slutsatsen att kulan har gjort sitt jobb (om än på ett mindre önskvärt sätt), men utan tecken på hydrostatisk chock.

Fragmenterande kulor, eller snarare alla kulor med kapacitet att förlora mer än 50 % av sin vikt inuti bytet, kan generera omedelbar medvetslöshet på medelstort vikt vid anslagshastigheter lägre än 2 600 fps. Med detta sagt måste kulan i allmänhet ha en mycket tunn mantel och hög vikt (relativt tung för kalibern) för att detta ska inträffa. När en fragmenterande kula träffar i låga hastigheter kan omedelbar medvetslöshet inträffa enbart på grund av den enorma mängd energi som frigörs vid kontaktögonblicket. Vid andra tillfällen kan medvetslösheten inträffa mycket snabbt efter anslag på grund av svåra skador på såväl nerver som vävnad. Mindre fragment kan även träffa CNS direkt. Den numera utgångna Norma 8 mm 198 grain Hollow Point är ett exempel på denna typ av kula. Det var en fragmenterande kula som gav fina resultat på medelstort vilt. Men efter att ha uppvisat sämre resultat på större vilt glömdes dess fördelar bort och den förlorade sin popularitet hos jägare.

På bilden: Norma-kulan som blev början på allt när jag var liten. Efter att min pappa hade visat mig en avfyrad 198 grain Norma HPBT från ett byte var jag fast och ville lära mig allt om vapen och ballistik.

Även om hastigheten har stor påverkan på den hydrostatiska chocken är det inte den enda faktorn. Hydrostatisk chock kan även uppnås på medelstort vilt vid anslagshastigheter på under 2600 fps, genom en ökad kuldiameter. Vid en medelhög kaliber på .358”, eller mer, kan hydrostatisk chock ibland uppstå på medelstort vilt (t.ex. kronhjort eller vildsvin) vid så låga anslagshastigheter som 2 200 fps (670 mps). Men för att detta ska inträffa måste kulan ha en tillräckligt mjuk konstruktion. Norma 9,3x62, 232 grain Vulkan är ett bra exempel på en snabbexpanderande kula med medelhög kaliber. Mynningshastigheten för denna kula är uppmätt till 2 625 fps (800 mps) med en bibehållen hastighet på över 2 200 fps upp till ett avstånd på runt 130 m. I äldre gevär med slitna pipor som genererar lägre mynningshastigheter på runt 2 550 fps (780 mps) minskar Vulkan till 2 200 fps vid runt 110 m. Inom dessa intervall, och vid god skottplacering, är det möjligt att slå ut nervsystemet på medelstort vilt.

Vid mina studier av hydrostatisk chock på bison har jag upptäckt att reaktioner kan uppstå vid anslagshastigheter på 2 600 fps, under förutsättning att projektilen har lämplig vikt och konstruktion. I vissa fall kan bisonoxen återfå medvetandet och försöka resa sig upp. Det leder dock till ökad blodförlust, och döden inträffar inom några sekunder. Jämnare resultat uppnås vid anslagshastigheter på runt 2 900 fps (885 mps) och högre, och kulor som väger minst 300 grain.

- Kulans vikt kontra viltets vikt

För att uppnå en godtagbar penetration måste kulan ha en lämplig vikt i förhållande till det vilt man avser fälla. Om kulan är för lätt för det avsedda viltet kan den dessutom sakna tillräcklig rörelseenergi för att generera en bred sårkanal, antingen genom mekanisk eller hydraulisk effekt.

Om kulan är alltför lätt kan det hända att motståndet blir för stort vid anslaget. Detta är vanligt förekommande vid användning av .22-ammunition med centralantändning och ultrahöga hastigheter på olika typer av medelstort vilt. Om kulan har extremt hög mynningshastighet kan den rent teoretiskt ha tillräckligt hög rörelseenergi men i praktiken kan den sakna tillräcklig vikt för att kunna frigöra denna energi inuti målet. En ökad hastighet kommer av samma skäl att orsaka ett ökat motstånd vid målet (ytspänning).

Mindre uppenbart är resultatet av en kula som är för tung för det vilt man har tänkt fälla. Om projektilen har alltför hög rörelsemängd kan det hända att kulan inte möter tillräckligt stort motstånd för att frigöra sin energi där det behövs. Kulan kan då misslyckas med att generera nervskador utan bara orsaka begränsade invärtes skador. Ett exempel på detta kan vara att använda en hård 9,3-kalibrig 286 grain-kula på ett medelstort vilt med lägre kroppsmassa. Att hitta rätt balans mellan kulans vikt och viltets vikt kan ge upphov till stora utmaningar för jägaren vid valet av lämplig patron och kula eftersom en viss rörelsemängd krävs om kulan ska kunna penetrera vitala organ oavsett vinkel eller ge ett tillfredsställande resultat på vilt i olika storlekar och vikter.

- Projektilens konstruktion

Av dessa tre parametrar (vikt, hastighet, konstruktion) är det kulans konstruktion som har tydligast effekt på det totala jaktresultatet. Överföringen av mekanisk kraft, hydraulisk effekt och hydrostatisk chock påverkas samtliga av projektilens konstruktion.

Viktiga aspekter att komma ihåg:

• En homogen kopparkula bibehåller i allmänhet närmare 100 % av sin vikt efter anslaget. En sådan kula beskrivs vanligtvis som hård. Det är viktigt att vara införstådd med att även om Norma kan producera en kopparkula som expanderar vid låg anslagshastighet så kan Norma inte ändra fysikens lagar. Även utan större fragmentering (dvs. mer än att bara mindre fragment lossnar) börjar den hydrauliska effekten att avta, med start från 2 600 fps (790 mps), mer tydligt vid 2 400 fps (730 mps), och med en betydande minskning vid 2 200 fps (670 mps). Vid dessa anslagshastigheter blir sårkanalen alltmer proportionell med kulans expanderade kaliber, även om vissa tecken på hydraulisk effekt finns kvar även vid 2 200 fps. Dessa kulor fungerar bäst vid små till medelstora avstånd, där anslagshastigheten håller sig över 2 600 fps, och är särskilt användbara för att fälla stort eller tjockhudat vilt. Vid längre avstånd (där hastigheten sjunker under 2 400 fps), eller vid användning av subsoniska patroner, kan fällningen bli något mer utdragen. Expansionen kan också bli fördröjd om kulan stöter på även ett mycket litet motstånd. Skottplaceringen är därmed ytterst viktig, framför allt vid låga anslagshastigheter. Eftersom koppar har en lägre vikt än bly är homogena kopparkulor generellt sett mycket längre än blykulor med samma vikt. För att undvika försämrad precision på grund av otillräckliga twistrates använder man låga kulvikter för att kunna minska kopparkulans längd. Detta reducerar inte penetrationen.

Det är ovanligt att se ett företag som är så här transparent i dagens läge. Men i diagrammet ovan, skapat av ballistiker på Norma, kan vi se Ecostrike-projektilens styrkor och begränsningar.

• Norma har producerat bondad ammunition i en eller annan form i över två decennier. En bondad kula som Bondstrike, Oryx, A-Frame eller Woodleigh behåller har oftast en restvikt på runt 75 % efter penetrationen. Dessa projektiler är utformade för att uppnå en perfekt balans mellan sårverkan och penetration. Alla förändringar i form (uppsvampning vid penetrationen) eller restvikt bidrar avsevärt till energiavlämningen. Många av dessa kulor är specifikt designade för att generera högeffektiv uppsvampning vid anslagshastigheter mellan 2 400 och 2 200 fps, för att passa olika afrikanska patroners mynningshastigheter och förväntade anslagshastigheter. Men för att prestera optimalt måste kulan vara lämpad för det vilt man har tänkt fälla. För att hjälpa jägaren med detta presenterar Norma förslag på vilt för var och en av sina laddningar (se informationen om patroner på Normas webbsida). När det gäller kopparkulor kan en bondad kula vara utformad för att expandera vid relativt låga anslagshastigheter, även om det finns begränsningar för hur långt detta kan dras. En expansion vid 2 400 fps kan exempelvis bli fördröjd om kulan inte möter tillräckligt motstånd. Vid anslagshastigheter på 2 200 fps, och i brist på betydande hydraulisk effekt eller förlorad kulvikt, blir sårkanalen mer proportionell med kulans expanderade kaliber. Vid anslagshastigheter på runt 2 000 fps (äldre/långsammare afrikanska patronutföranden) behåller en bondad kula normalt sett 100 % av sin vikt, och i brist på antingen hög hastighet eller viktförlust (mekanisk effekt) blir sårverkan begränsad. Jägare som använder äldre, långsammare patroner bör därför sikta på kraftiga muskler och skelettdelar för att öka den hydrauliska energiöverföringen. Bondad ammunition fungerar extremt bra på stort och tjockhudat vilt som östafrikansk oryx, som har gett namn åt Normas primära bondade kula. Bondstrike är något annorlunda jämfört med Oryx, i och med att den är utformad för att expandera fullständigt vid låga anslagshastigheter. Men utan fragmentering vid hastigheter på 1 800 fps (550 mps) blir sårkanalen inte särskilt bred. Därmed är skottplaceringen viktig vid längre avstånd, men där kan vindpåverkan sätta käppar i hjulet. För att värna om ett humant dödande rekommenderas den som vill använda Bondstrike vid anslagshastigheter under 2 200 fps att välja ett tjockhudat, medelstort vilt, bara vid mycket svag vind, och att inte låta projektilen passera en anslagshastighet på 1 800 fps.

Även om bondade kulor kan designas för att expandera vid låga hastigheter bör man aldrig utmana en bondad kula för långt eftersom fysikens lagar innebär att sårkanalen i brist på hydraulisk effekt kommer att vara proportionell med kulans expanderade kaliber (se ovan). Om skottplaceringen inte är perfekt kan fällningen bli extremt utdragen.

• Konventionella kulor med blykärna, som Normas Soft Point, Alaska, Vulkan och Tipstrike, har i genomsnitt en restvikt på runt 50 % efter penetrationen, även om viktförlusten kan bli högre vid vissa förhållanden. Eftersom dessa kulor har hög mekanisk effekt vid frånvaro av hög hastighet (hydraulisk effekt) kan en stor sårverkan uppnås vid låga anslagshastigheter på runt 1 800 fps. I vissa situationer (stort/tungt vilt) kan det hända att en konventionell kula inte är det bästa valet. Men det finns många lägen där en konventionell kula kan vara överlägsen jämfört med ny teknologi. Exempelvis vid jakt på lättare vilt, eller framför allt vid användning i äldre/långsammare patroner. Hög fragmentering är också avgörande vid jakt på lång distans.

Den briljanta 7 mm 170 grain Vulkan (till vänster) har mycket stor energiavlämning. Men en ännu större energiavlämning kan uppnås med Tipstrike, som även kan användas på längre avstånd.

Det är viktigt att jägaren förstår kulans konstruktion så att hen kan få optimalt resultat av sin ammunition. Om vi tar .30-06 som exempel är Normas hårda bondade Oryx 180 grain ett perfekt alternativ för större hjortdjur. Samtidigt kan denna kula ge extremt dåliga resultat på rådjur och dovhjort. Vid vissa tider på året kan en 180 grain Oryx till och med vara för hård för kronhjort, framför allt om du siktar bakom skulderbladet. Oryx kommer tveklöst att döda alla dessa arter men eftersom expansionen blir fördröjd kan energiomvandlingen (den hydrauliska effekten) bli otillräcklig. Oryx är med andra ord beroende av förmågan att generera en mekanisk skjuvning i kombination med begränsad hydraulisk effekt. Om kulan bara delvis har svampat upp under penetrationen kommer sårkanalen (vilket de som har provat kan intyga) att vara runt 15 till 20 mm i diameter. Genom att helt enkelt byta kulkonstruktion till 170 grain Tipstrike eller 180 grain Vulkan kommer såret att bli mycket stort. Kulans konstruktion har därmed större påverkan än vikten.

Men det finns tillfällen när en hård kula kan krävas för medelstort vilt. .243 fungerar exempelvis perfekt med en bondad kula vid vildsvinsjakt. På samma sätt kan .22-250 (där det är tillåtet) laddad med en Oryx-kula vara effektiv på svin med en vikt på upp till runt 60 kg. Men det är även viktigt att vara medveten om att patroner med mycket liten diameter kan orsaka stora sår, antingen i hög eller låg hastighet, beroende på restvikten. Det är därför ingen bra idé att använda en bondad kula i en .243 på långa avstånd med låg energi.

Som tumregel kan man fokusera mindre på kulans konstruktion vid högre kulvikter. Det innebär med andra ord att ju tyngre kulan är, desto mindre viktig blir kulkonstruktionen. Det är därför Alaska har varit ett populärt alternativ under så lång tid. Tyvärr är det många jägare som inte förstår dessa komplexa aspekter. Missförstånden har ställt stora krav på ammunitionstillverkarna, som förväntas utforma kulor som både är extremt hårda, men som samtidigt närmast magiskt förväntas generera maximal sårverkan vid mycket låga anslagshastigheter.

Det finns dock vissa situationer där det inte finns något annat alternativ än att använda en hård kula på lättare vilt. I vissa länder är jägare enligt lag tvungna att använda massiva kopparkulor. En jägare som använder en kopparkula måste fokusera sin uppmärksamhet på skottplaceringen och den hydrauliska effekten (hög hastighet).

Tunga kulor med hård konstruktion är som bäst när de används på stort eller tjockhudat vilt. Norma har många sådana alternativ som lämpar sig för jakt på älg och stort afrikanskt vilt.

Massiva kulor används vid jakt på stort och potentiellt farligt vilt med fokus på djup penetration från alla vinklar. Sårpotentialen hos en icke-expanderande kula är begränsad, men den kan ökas något genom formen på kulans spets. Norma erbjuder för närvarande flera olika massiva kulor, samtliga av flatnose-modell för att både främja den hydrauliska effekten och samtidigt bibehålla optimal stabilitet under penetrationen. Generellt sett är den hydrauliska effekten hos massiva flatnose-kulor som störst vid anslagshastigheter över 2 600 fps (790 mps) men sårkanalen är fortfarande inte proportionell med kalibern vid anslagshastigheter på 2 400 fps (730 mps). Såret kan vara upp till fyra, eller till och med upp till sex, gånger större än kuldiametern vid denna anslagshastighet. För att nå detta resultat måste jägaren naturligtvis komma nära sitt byte och tillämpa parametrarna för anslagshastigheten till sin fördel. Ytterligare sårverkan kan uppnås genom att sikta på stora skelettdelar, vilket resulterar i sekundära missileffekter som orsakar en större invärtes sårkanal. Genom att förstöra skelett och muskelvävnad försvinner även djurets förmåga att röra sig.

Normas 285 grain Oryx ger en fin balans mellan breda sårkanaler kontra djup penetration på storvilt.

Vid jakt på längre avstånd behöver man som jägare vara medveten om att kulan, för att kunna generera en bred sårkanal (snabb fällning) vid låga anslagshastigheter, måste ha en mjuk konstruktion och hög fragmentering. Vid låga anslagshastigheter har projektilen en mycket låg hydraulisk effekt och därför måste den mekaniska effekten (fragmentering) tillämpas i stället. Mer information om detta ämne hittar du i min bok ”The Practical Guide To Long Range Hunting Cartridges”.

- Kulans diameter och främre parti

Den fjärde parametern för sårverkan är kulans diameter och främre parti. Enkelt uttryckt är det så att ju bredare kaliber, desto mindre är behovet av hög hastighet för att generera hydraulisk och/eller hydrostatisk chock.

Breda och korta kulor har automatiskt en snabbare energiavlämning än långa och smala projektiler. Men det finns begränsningar i dessa ekvationer. Även om kulan är bred kan man till exempel inte bortse från faktorer i kulans konstruktion. Om manteln på en kula med medelstor eller stor diameter har utformats för storvilt, exempelvis 9,3 285 grain Oryx, finns det risk att fällningen av lättare eller mindre vilt blir fördröjd. Här skulle antingen en kula med plastspets på 285 grain eller en 232 grain Vulkan passa bättre. En nyckelfaktor här är att om du väljer en medelhög kaliber för ökad prestanda i stället för en lägre kaliber som .308 så måste du fortfarande välja en kulkonstruktion som passar för den aktuella uppgiften. Om du väljer en mycket hård och tung kula och exempelvis använder den för vildsvinsjakt i skogs-/träskområden kommer alla byten utom fullvuxna vildsvin att kunna ta sig långt innan de förblöder.

Kulspetsens form påverkar även skottverkan.

Matchkulor (utan plastspets) brukar ha mycket små ihåliga spetsar som oftast ger dålig expansion och därmed smala sårkanaler.

Spetsiga halvmantlade jaktkulor har i allmänhet en tillräcklig tvärsnittsarea för att säkerställa hög expansion ned till anslagshastigheter på runt 1 800 fps (550 mps) utan att göra avkall på aerodynamisk prestanda.

Som tidigare nämnts kan en icke-expanderande flatnose-kula generera en betydande hydraulisk effekt, under förutsättning att hastigheten är relativt hög. Om projektilen är lång för kalibern (hög sektionsdensitet) kan den breda sårkanalen bli mycket djup. Softnose-kulans utmärkta skottverkan kan även uppnås med en expanderande kuldesign. Norma Vulkan är särskilt intressant i detta sammanhang, liksom rundnoskulan Alaska. Båda stöter på rejält motstånd vid anslaget, med snabb energiavlämning. Faktum är att det går att se skillnaden i energiöverföring redan på ytan av ett testmedium, framför allt med en Vulkan-kula, som vid rätt förutsättningar genererar små vulkanliknande utbrott vid mediets yta.

Nackdelen med en flatnose- eller rundnoskula är en försämrad aerodynamisk prestanda. När hastigheten minskar drabbas kulan inte bara av drop, utan även av minskad energi, i kombination med hög vindpåverkan. För många år sedan byggde jag en 8 mm-06, bara för att kunna avfyra en 196 grain Norma Vulkan i mycket höga hastigheter. Som ung hoppades jag att jag genom att öka hastigheten (jämfört med 8x57-patronen) skulle kunna utnyttja Vulkans fantastiska prestanda för att jaga kronhjort både i skog och öppnare terräng. 8 mm-06 genererade enormt snabb fällning men mina förväntningar infriades inte på längre avstånd. Även om Vulkan uppvisade utmärkt sårverkan ned till 1 800 fps (550 mps) påverkades den för mycket av vinden vid avfyring i höglänt terräng. Jag lyckades få in flera dödande skott på avstånd upp till runt 400 meter men vindpåverkan var runt 60 cm. Problemet var att jag använde denna kula på ett sätt som den inte var utformad för.

Jaktkulor med ihålig spets har en mycket bredare hålighet än matchkulor, vilket ger en relativt bred men samtidigt svag yta, perfekt för snabb expansion. Normas numera utgångna 8 mm Hollow Point var ett klassiskt exempel på detta. Den enda nackdelen med denna design var det försämrade BC-värdet till följd av det breda hålet.

En plastspets kan förbättra prestandan på tre sätt. För det första är plast något mer (men inte fullständigt) motståndskraftigt mot deformering jämfört med bly. Detta är mest effektivt i höghastighetsvapen där ammunitionen i magasinet skakar till vid rekyl. Den andra fördelen är att plastspetsen kan bidra till att förbättra den aerodynamiska prestandan (BC-värdet). Den tredje stora fördelen är att kultillverkaren med hjälp av plastspetsen kan ge kulan en mycket bred ihålig spets, vilket förbättrar skottverkan utan att försämra den aerodynamiska prestandan. Normas Tipstrike-kulor är ett perfekt exempel på detta. Tipstrike är inte bara snabbexpanderande – tack vare ett relativt högt BC-värde behåller den även en utmärkt anslagsenergi. Om du inte vet var du ska börja har min mångåriga erfarenhet lett fram till slutsatsen att en snabbexpanderande kula på 160 grain är en perfekt utgångspunkt för allroundjakt (rådjur till kronhjort/korta till längre avstånd). Det mest uppenbara alternativet är Normas 7x64 och 7 mm Remington med 160 grain Tipstrike, tätt åtföljt av .30-kaliber och 170 grain.

Det bör noteras att kulans diameter och främre parti står i direkt samband med kulans konstruktion och andra faktorer. Samtliga har betydelse för skottverkan. Exempelvis kan vissa Norma-laddningar designade för storvilt fungera bra på lättare eller mindre vilt enbart tack vare den platta spetsen.

Sammanfattning

Frågan om ett snabbt dödande kan användas för att mäta patronens eller kulans effektivitet. Det man måste vara medveten om är att ordet verksam (”effective”) i detta fall beskriver patronens förmåga att uppnå en bred (och tillräckligt djup) sårkanal utan begränsning av kraften. Ordet ändamålsenlig (”efficient”) beskriver i stället patronens förmåga att döda med minsta nödvändiga kraft. Jag anser inte att ändamålsenligheten någonsin bör prioriteras framför verkan.

• En bred sårkanal orsakar en snabb död. De som brukar beklaga sig över köttförstöring bör stanna upp och fundera lite.
• Vid höga anslagshastigheter kan jägaren förlita sig på att den hydrauliska effekten genererar breda sårkanaler som inte är proportionella mot den expanderade kalibern.
• Höga anslagshastigheter kan även orsaka uppenbar hydrostatisk chock. Man kan försöka uppnå detta men aldrig räkna med att det inträffar. Faktorer som kulans vikt, viltets vikt, skottplacering och viltets tillstånd (ett lugnt kontra stressat djur) bidrar alla till resultatet.
• Den hydrauliska effekten avtar i takt med minskade anslagshastigheter (framför allt under 2 200 fps/670 mps). Om kulan är för hård för den aktuella situationen kommer såret att bli proportionellt med kulans expanderade kaliber och döden kan bli utdragen.
• Vid lägre hastigheter kan den mekaniska effekten av kulans massa och fragmentering utnyttjas för att uppnå en sårkanal som inte är proportionell med kalibern.
• Norma producerar ett brett sortiment av jaktkulor som lämpar sig för en mängd olika användningsområden. Det är viktigt att känna till styrkorna och begränsningarna hos de olika modellerna så att förväntningarna blir realistiska.
• Icke-expanderande massiva kulor är utformade för användning på stort, tungt vilt. Den flatnose-design som Norma tillämpar bidrar till förbättrad hydraulisk effekt. Men för att utnyttja denna effekt behöver jägaren befinna sig nära bytet och sikta för att skada stora skelettdelar.
• De homogena kopparkulorna (Ecostrike) från Norma har en restvikt på 100 % med utmärkt penetration och invärtes sårverkan vid höga anslagshastigheter. Dessa kulor är effektiva vid jakt på stort och tjockhudat vilt på nära till medellångt avstånd. Viltets reaktion kan däremot bli fördröjd vid anslagshastigheter under 2 600 fps (790 mps) och den hydrauliska effekten avtar också gradvis under denna hastighet. Det är viktigt att anpassa vikten på dessa kulor efter det vilt du har tänkt fälla. Använd kulor med låg vikt för lätt till medeltungt vilt. Selektiv skottplacering, med målet att krossa skulderbladet, kan också bidra till stor sårverkan på längre avstånd. På större vilt gäller det att följa de rekommenderade kulvikterna och sikta på att skada större skelettdelar.
• Bondade kulor (Bondstrike / Oryx / A-Frame) förlorar cirka 25 % av sin vikt under penetrationen. Dessa kulor är utformade för tjockhudat och stort eller tungt vilt. Bondningen bidrar till att underlätta penetrationen, medan den stora förändringen i form (jämfört med kopparkulor) tillsammans med en hög restvikt skapar större sårverkan. Återigen är det viktigt att anpassa kulvikten efter viltets vikt för att säkerställa maximal energiöverföring. Om kulan är rätt anpassad efter viltet kommer sårverkan att vara tillräcklig vid anslagshastigheter på runt 2 200 fps (670 mps), även om Bondstrike kan användas på längre avstånd vid lämpliga förhållanden. Om kulan är för tung eller hård kan sårkanalen bli för smal vid anslagshastigheter på 2 400 fps (730 mps) eller lägre. Återigen, genom att sikta mot större muskelgrupper och skelettdelar kan sårverkan ökas vid lägre anslagshastigheter.
• Mantlade blykulor som Alaska, Vulkan och Tipstrike förlorar upp till 50 % av sin vikt, vilket innebär att dessa kulor kan orsaka stor sårverkan via mekanisk effekt vid så låga anslagshastigheter som 1 800 fps (550 mps). Alaska och Vulkan har rundnos- och flatnose-design för att öka energiöverföringen. Normas kulor med plastspets har både ett brett främre parti och en stor hålighet bakom spetsen, vilket genererar utmärkt sårverkan även vid hög kulvikt och låg anslagshastighet. Det är ett utmärkt sätt att uppnå jämn prestanda på ett brett spektrum av kroppsvikter. Tipstrike utnyttjar en svag spets och hög bibehållen hastighet (energi) för att generera extremt breda sårkanaler. Även om Tipstrike har flatbase-design kan den användas även på längre avstånd.

För att få maximal användning av informationen i denna artikel kan läsaren hitta mynningshastigheter och G1 BC-värden för alla Normas laddningar bland produktsidorna på Normas webbsida. Denna information kan läggas in i en ballistisk kalkylator på nätet för att beräkna de förväntade anslagshastigheterna på olika avstånd, och därmed kulans förväntade resultat och sårverkan. För att få fram precisa data (i synnerhet vid skott på längre avstånd) kan en kronograf vara användbar för att fastställa exakta mynningshastigheter. Om du har ett äldre (slitet) gevär, ett gevär med oklara kammardimensioner eller ett gevär med kortare pipa än den Norma använder i sina tester kan du dra bort 70 fps (20 mps) från den angivna mynningshastigheten för en mycket ungefärlig vägledning. Ett exempel på detta: Vid den fabrikstestade mynningshastigheten på 2 919 fps når 7x64 Norma Tipstrike 1 800 fps vid cirka 620 meter (vilket motsvarar cirka 680 yards). Om vi drar bort 70 fps från denna mynningshastighet når Tipstrike 1 800 fps vid cirka 594 meter eller 650 yards.

Det finns inte en enda kula som kan användas i alla situationer. Varje kuldesign (oavsett tillverkare) har sina styrkor och begränsningar. En av de största fördelarna med att hjälpa jägare att få bättre kunskap om ämnet terminalballistik, i kombination med realistiska förväntningar, är att det gör det möjligt för ammunitionstillverkaren att förbättra sin produktutveckling. De som exempelvis beklagar sig över att kulan ”exploderar” i situationer där kulan både har genererat utmärkt sårverkan och tillräcklig penetration bidrar bara till förvirring i ämnet. Detsamma kan sägas om jägare som klagar över att en Woodleigh Weldcore eller Swift A-Frame som avlägsnas från bytet har fragmenterat och har en form som liknar en muskötkula snarare än ett T-format tvärsnitt. Om kultillverkaren inte har något annat val än att göra alla sina kulor extremt hårda för att undvika oskälig negativ feedback (dålig marknadsföring) kommer tillverkaren till slut att måla in sig i ett hörn. Tillverkaren kommer att vara tvungen att utveckla produkter som uppfyller jägarens orealistiska förväntningar men som presterar dåligt på fält. Som alltid gäller det att tänka efter en extra gång innan man önskar sig något.

Swift A-Frame (till vänster) jämfört med en prototypkula. Även om denna prototypkula genererade djup penetration blev dödandet utdraget, vilket gjorde den extremt frustrerande att använda.

Norma vill ge sina kunder det allra bästa och det bästa sättet att hjälpa kunderna är genom kunskap. Det faktum att Norma låter mig berätta om styrkorna och begränsningarna hos deras olika kulmodeller efter mina många år av fältundersökningar borde åtminstone bevisa för läsaren hur djupt engagerat detta företag är i produkttransparens, viltets välmående och ökade jägarkunskaper.

I del två av denna artikel kommer vi att omvandla denna information i praktisk erfarenhet genom att studera skottplacering.

Text och bild: Nathan Foster

Founder of Terminal Ballistics Research