The Epic Hunt: Vildren i Norge – Del 3

Resan mot det episka jaktäventyret är igång. Team Norma-medlemmarna Staffan Johansson och Stefan Vänersands resa börjar i skogarna i Värmland, Sverige, korsar norska gränsen och tar oss 60 mil norrut, där vi når jaktmarkerna i södra Trøndelag.

När vi kommer fram till slutmålet möts vi av en liten stuga med mossa på taket och bara ett svagt ljus som lyser vid dörren. Stugan är utan el men har en solpanel på taket som gör att några lampor kan tändas inuti. Vår guide, Terje Tovmo, ansluter strax efter ankomst och hälsar oss varmt välkomna genom att tända brasan och gå igenom vad vi kan förvänta oss de kommande dagarna.

Efter en välbehövlig nattsömn var det dags att packa ryggsäckarna och knyta stövlarna. Det är alltid svårt att förbereda sig för en jakt som man aldrig varit på förut. Vilken terräng väntar, vilken temperatur blir det och hur mycket måste vi gå under dagen? Lösningen blev att klä sig i lager och ha ryggsäcken alldeles för packad.

Det är svårare att jaga vildren än de flesta kan föreställa sig. Även små skillnader i terränghöjden kan dölja hela hjordar. Att komma inom skjuthåll och att undvika att tappa rätt position kräver utmaningar utöver det vanliga för alla jägare. Och lyckas man fälla vildren, återstår fortfarande uppgiften att få ner den tunga kroppen från berget. Det kan ta timmar, men den slutgiltiga belöningen förstärker helhetsupplevelsen av en helt unik jakt.

Satt på prov
Vildrensjakten bedrivs genom kikarspaning där om man ser något väljer att göra en ansmygning på viltet. Allt handlar om att hitta platser som ger god sikt så att du kan lokalisera renar i de omgivande jaktmarkerna. Om du lyckas upptäcka några djur måste du sedan utvärdera om det är rätt sorts vilt, och om det ens går att komma tillräckligt nära för att skjuta, med tanke på vinden och terrängen. Men mellan de bra platserna för kikarspaning finns det mycket territorium att täcka och det finns ständiga sluttningar att bestiga. Detta sätter våra jägare på prov.

Vår erfarna guide berättar att vildrenarna rör sig med vinden. Med det menar han att de i sydliga vindar rör sig söderut, och i nordliga vindar mot norr. Detta för att de ständigt vill behålla kontrollen över sin situation och vad som ligger framför dem. Staffan och Stefan jagar i den norra delen av det enorma jaktområdet och de senaste dagarna har det blåst sydliga vindar. Detta har bidragit till en varmare lufttemperatur och att det saknas vildrenar som strövar omkring i denna del av jaktområdet. Spaning, och mer spaning. Ett litet antal renar syns på långt håll, men det finns tyvärr ingen bock som är stor nog att följa.

Fårmöte
Jaktmarkerna används under sommar och höst som betesmarker för får och annan boskap. Därför är det inte ovanligt att man stöter på tama får här och där. De påminner dig om deras närvaro så fort du hör en klocka ringa i närheten. Efter att ha tillryggalagt mer än 30 kilometer till fots avrundas dagen framför en värmande brasa tillbaka i stugan. Vi tar chansen att ladda batterierna inför nästa jaktdag.

Sällskap av andra
En ny dag är här och vindarna har förändrats så att våra chanser att lyckas har förbättrats avsevärt. Det finns inte ett moln på himlen och sommarens sista hetta blickar över de öppna fälten. Detta gör den redan ansträngda kampen ännu hårdare. Allteftersom att dagen går ser vi flera andra människor på berget. Vi vänder oss till Terje som förklarar:

– Att jaga vildrenar i Norge är lite som att jaga på allmän mark i USA, med skillnaden att istället för att köpa taggar är det markägarna som varje år får ett antal tilldelade taggar på kalvar, honor, små och stora bockar. På grund av detta är man under de finaste jaktdagarna sällan ensam uppe i fjällen. Du är alltid i sällskap av andra jägare.

Med andra ord, när du tittar i din kikare kan du se flera jägare runt bergen. Och till vår förvåning fick vi till och med uppleva andra jägare smyga mot en flock renar en kilometer bort. När du jagar i en nationalpark är inga motorfordon tillåtna. Och om du har turen att fälla något vilt måste du flå djuret på plats, skära det i bitar och bära det i din ryggsäck för att ta hem det goda köttet. Hästar, å andra sidan, är lagliga och används ibland av jägare.

Renar på intåg
Efter en timmes kikarspaning har vi nu sett en större flock renar som rör sig i vår riktning. På jakt efter en väg till en bättre position föreslår vår guide Terje att vi ska flytta till andra sidan av åslinjen för att komma närmre om renarna fortsätter att gå uppåt den vägen.

Vi når inte ens den plats vi planerat när vi inser att renflocken har ändrat riktning och de är på väg åt vårt håll i full fart. I den här situationen är det minst sagt en utmaning att välja rätt djur, hitta ett säkert skott och även kommunicera med varandra om vilket djur man ska skjuta. Chansen att skjuta en av de stora bockarna är borta lika fort som den kom, men en yngre bock ger möjlighet till skott. Terje avråder dock från att skjuta den här gången – vi borde prova att hitta en större.

En annan bock, lite större, kommer gående bakom den stora flocken. Han stannar och börjar beta några hundra meter bort. Men återigen påminns vi om att vi inte är ensamma på jaktmarkerna. En jägare dyker plötsligt upp över åskanten, som troligen har följt rengruppen som nyligen passerat. Jägaren verkar fokusera på den ensamma bocken och lämnar oss som åskådare, för att inte äventyra säkra jaktprocedurer.

Pulshöjare
En fördel med att vara flera jägare på jaktmarkerna är att vår guide Terje då och då får rapporter om observationer. Och han har precis fått en rapport som får hjärtat att slå lite snabbare. Det är en ny flock på väg, men vi är på fel sida om berget. Så för att undvika att förlora denna chans finns det ingen tid att slösa – vi kör!

När vi når nästa åslinje dyker den nya flocken med vildrenar upp. Vi kastar oss på marken, tar stöd av ryggsäcken och försöker att lokalisera den största bocken i gruppen. Renen, liksom många andra arter av vilt, använder en försvarsmekanism genom att klumpa ihop sig när de känner fara. Detta gör att det blir extremt svårt med ett säkert skott eftersom att man riskerar att skada ett annat djur än det man tänker skjuta på.

Vi har lokaliserat den största bocken i gruppen, en med vit hals. Bocken är lätt att urskilja inom gruppen men ändå svår att få ett säkert skott på. Renflocken ökar farten, och de springer tätt ifrån oss. Den utvalda bocken tar ledningen och delar sig från gruppen i några sekunder. En möjlighet dyker upp och ett skott ekar över jaktmarkerna. Ett välplacerat skott, strax bakom axeln.

Ett episkt jaktäventyr
En bock värdig en guldmedalj är nere, skjuten på 220 meter med Norma BONDSTRIKE i 7 mm Rem. Mag. Skottet har tagit precis bakom axeln och senare hittade vi den kraftigt expanderande kulan i huden framför axeln på andra sidan. Vi har många timmar framför oss innan renbocken har styckats och burits ner för berget. Silhuetten av en annan grupp renar dyker upp över åslinjen framför den fängslande solnedgången, och ger oss verkligen en spektakulär avslutning på ett episkt jaktäventyr.

Följ Norma på sociala medier för att inte missa nästa episka jakt.