NORMA-ambassadör 2022: Joakim Stigenberg om Precision Rifle-VM i Frankrike

I Augusti sköts Världsmästerskapen i Bitche i Frankrike där jag hade äran att försvara våra landsfärger och därmed försöka bevisa för resterande världen att Sverige ska vara med och fightas i toppen på stora tävlingar. Såhär i efterhand är jag väldigt stolt över vår svenska trupp som tog pallplats i alla kategorier. Vi kammade även hem ett individuellt guld då en av mina Team NORMA-skyttar Louis-Philippe vann i MIL/LEO klassen.

Jag själv sköt i en annan kategori som heter Open, där vi lyckades ta lagsilver! Open är högsta divisionen och vi visste att amerikanerna skulle vara svårslagna, vilket också visade sig stämma, även om de inte var odödliga. I USA är sporten större, vilket leder till mycket fler matcher för deras del. Detta gör såklart skillnad och det är inte så konstigt att de har ett försprång när de har möjlighet att skjuta matcher varannan helg till skillnad från oss i Sverige som skjuter 5-10 matcher på ett år. Dock har detta nu på senare tid utökats även i Sverige i takt med att sporten växer, och det finns möjlighet att vara med på fler stora matcher, men även fler mindre, lokala matcher.

Jag hade tyvärr ett missöde med vapenstrul i Frankrike. Efter halva första dagen hände något med utkastaren som resulterade i en hel del missade poäng, eller rättare sagt, ej avlossade skott. Jag slutade, efter särskjutning, mot Austin Orgain på en nionde plats. Jag var såklart väldigt nere efter det, tävlingsmänniska som man är råder det ingen tvekan om att jag inte var tillfreds med utgången. Men i efterhand när jag har haft chansen att landa och utvärdera prestationen kan jag ändå känna mig stolt: bästa svensk i totalen, särskjutning mot en av USAs absolut bästa skyttar om åttonde plats och totalt på plats 9 av 244 skyttar, samt ett lagsilver.

Hur var då upplevelsen på VM? Jag måste vara ärlig och säga att jag åkte dit med gott mod och med något inre lugn att svenskarna skulle leverera, men den känslan ändrades ganska snart vid välkomnandet innan match. Då började jag tänka att ”här står vi alla landsindelade i en gigantisk cirkel, ska jag slå alla dessa människor?!”. Ansiktena på människor tog aldrig slut, jag stod där och skummade igenom 243 stycken konkurrenter och det blev nästan övermäktigt för mig. Samtidigt sa jag till mig själv att ”du är här för att vinna och det är din prestation som räknas. Det spelar ingen roll om det är 10 stycken eller 1000 stycken i tävlingen. Gör ditt bästa, mer går inte att göra.” Och jag känner att jag faktiskt gjorde mitt bästa, jag kom förberedd med många skott i kroppen och i en god sinnesstämning. Jag hade stökat av det som krävdes hemma och på jobbet för att helt kunna fokusera på min uppgift. Nu skulle jag skjuta match och det var inget annat som spelade någon som helst roll där och då. För att kunna prestera på topp måste man vara i gott mentalt skick, för mig gör det stor skillnad att inte ha saker som jag går och grubblar på, oavsett vad grubblet innehåller. Tyvärr har jag länge förbisett det mentala, men ju längre jag kommit i min utveckling, desto mer har jag insett hur viktigt det är att vara mentalt stabil och att kunna gå in i sin ”zone” för att fokusera 110% på uppgiften.

När vi inför tävlingen blev uppdelade i våra olika trupper hamnade vi inte med våra landslagskollegor utan delades upp i grupper med andra nationer. De olika divisionerna tävlade varannan dag, så den dagen vi inte sköt hjälpte vi våra landslagskamrater med vatten, taktik och att vara generellt bollplank om allt möjligt som exempelvis hur man ska tackla stationen, vilken vindpåverkan det är, vilken gameplan man har och vilken utrustning man ska ha. Eftersom värmen i Frankrike under en strålande sommardag i augusti tar hårt på både psyke och kropp så kan goda råd vara värda mycket.

Varje dag innehöll 10 stationer. Under två dagar blev det alltså totalt 20 stationer att försöka hålla huvudet kallt på. Fokuset måste hålla hela dagen, här finns inget utrymme för billiga misstag. Stationerna var minst sagt utmanande med korta skjuttider och generellt små mål, mycket målväxlingar samt mycket vind. Men detta gjorde det också till en väldigt rolig match.

Något som brukar vara unikt för vår sport är sammanhållningen där man hjälper varandra i de olika trupperna för att utvecklas och lyfta truppen man skjuter i. Detta är något som man kanske tänker förändras under sådana här tävlingsformer, men jag kan säga att VM gjorde ingen skillnad för denna sammanhållning, vilket gjorde mig mycket glad. Majoriteten av deltagarna är likasinnade, älskar sporten och vill dela med sig av sina tankar och taktiker. Man tävlar såklart individuellt men det blir ändå som en liten match-familj där man skapar nya kontakter och träffar nya vänner.

Jag sköt bland annat tillsammans med en norrman, Jarnes, och en dansk, Mathias, som jag trivdes väldigt bra med. Jag ska i skrivande stund skjuta Norska PRS-finalen inom en vecka och har då ”squadat” mig med Jarnes. Jag har upprättat god vänskap med ett gäng amerikaner och britter som kommer underlätta resor och tävlingar framåt. Man kan lätt nästan bli hänförd över hur gästvänliga människor är ”Klart du ska komma och skjuta här! Bo hos mig, det är inga problem alls”. Det är så sporten utvecklas, och jag är såklart lika välkomnande tillbaka.

Jag lärde mig mycket under året innan VM. Jag växlade upp allt innan, tränade så mycket dsom möjligt och åkte på alla matcher jag bara kunde. Jag jobbar hela tiden med mitt mindset och försöker hitta en stabil mental grund att luta mig mot. Det är inte alltid lätt att finna tiden för träning då jag är pappa varannan vecka och driver företag. Det gör att man inte har oceaner av tid men jag tar alla chanser jag får att vara på banan och brukar i regel vara där två gånger i veckan och skjuta 100-200 skott i veckan.

Med all denna träning i ryggen kan jag lita på mina beslut och ”äga dem” även om de inte alltid är rätt. Med matchvana sänks nervositetsväggen samt risken att bli påverkad av yttre faktorer som psykning eller att man går ner i den negativa spiralen när det inte går som man önskar. Efter VM har jag enbart fått mer blodad tand, fortsätter att träna och att åka på alla matcher jag kan. Förra helgen sköt vi till exempel Botnia Long Range Fall 2022, den kanske just nu mest varierande och roligaste tävlingen som går i Sverige i en otrolig miljö i Vindeln utanför Umeå. Efter denna tävling kunde jag gå från prisutdelningen med en 1:a plats och en pokal att pryda hyllan hemma med, jätteroligt!

Nu sätter jag siktet mot VM i Sydafrika och kommer att göra allt för att återigen kvalificera mig till Open-divisionen. Tack till alla som supportar mig i min jakt mot att bli en bättre skytt.

Norma, Spuhr, Ammotec, Leupold, FW Precison, American Precision Arms, The Armoury Sports

Nu siktar vi framåt!

Som alltid ta hand om varandra.

/ Joakim Stigenberg

Text: Joakim Stigenberg
Photos: Josefine Jonsson