Närmsta jaktbutik har i regel senaste katalog. I annat fall kan Norma kontaktas så skickar vi en katalog, tel 0571-31500.
Äldre ammunition än 15 år bör inte användas.
Det bästa är svalt och jämn temperatur (12-15 C) och relativ fuktighet runt 50%. Det som händer är att krutet sakta börjar brytas ned kemiskt efter ca 20 år. Kortare tid om temperaturen är hög och ojämn.
På Normas hemsida finns ett ballistiskt program där man själv kan prova olika hastigheter, kulor etc. Ren information om ballistik finns i dom flesta laddmanualer, självklart även i Normas.
Den ballistiska koefficienten anger en kulas förmåga att behålla hastigheten. Det är ett relativt värde i förhållande till en sk standardprojektil med BC 1,0.
Lång pipa ger högre hastighet eftersom gastrycket är klart högre än friktionen i pipan. Normalt rör det sig om 2-3 m/s för varje cm.
Krut tillverkas av cellulosa som man tar från bomullsplantans fröhår. Genom nitrering (behandling av salpetersyra och svavelsyra) tillförs syre kemiskt till cellulosan. För att få krutet att brinna lagom fort görs krutkornen olika stora och ytbehandlas med olika kemikalier. Se Normas manual s 88-121.
Det är viktigt att tända tillräckligt med krut direkt. Ju mer krut och ju mer ytbehandlat (trögt) det är desto svårare är det att tända. Vid laddningar av mer än ca 5 g krut ska man använda en magnum tändhatt. Att använda dessa även till mindre laddningar går utmärkt.
Kulorna nöter mycket lite på pipan. Det är krutmängden i förhållande till loppets diameter som är avgörande. En 7 Rem Mag håller 500-1000 skott beroende på hur den skjuts medan en 308 Win går 5-6 gånger mer innan precisionen börjar avta. Att skjuta pipan riktigt het sliter klart mer än ett skott då och då.
Enklare instruktioner och laddata finne i vår manual. Vill du lära mer om själva tekniken och utrustning finns åtskilliga böcker, mest på engelska. Via nätet kan man beställa hos bokhandlare. Då och då kommer artiklar i jaktpressen.
Räffelstigning anges ofta i tum (=25,4 mm) och visar hur långt kulan går i loppet för att snurra ett varv runt sin egen axel. De flesta kalibrarna ligger mellan 8 och 16 tum.
Korta (lätta) kulor behöver mindre snurr för att bli gyroskopiskt stabila och fungera väl än långa. Varje patron har en specificerad räffelstigning som täcker dom kulvikter den var tänkt för. Problemen uppstår när man använder riktigt långa (tunga) kulor och räffelstigningen inte räcker till för att stabilisera kulan. Ex 308 Win har 12 tums stigning. Alla kulor upp till ca 12 g fungerar bra. Tyngre kulor ger ovala hål. Lätta kulor får mer snurr än dom egentligen behöver men det har i princip ingen praktisk betydelse.
Ur en normal patron utvecklas ca tre liter gas. När den blandar sig med luft kan den antändas och visa sig som en flamma – syns bäst i skum belysning.
Skjut in vapnet i samma temperatur som du tror kommer att råda. Låt vapnet kallna i någon timme. Ammunitionen kan antingen förvaras i någon ficka eller i samma temperatur som vapnet.
Kantantändning har tändsatsen utspridd i själva flänsen runt om, ex 22 LR. Vid centralantändning slår slagstiftet i centrum mot tändhatten som har tändsats mellan ytterkoppen och städet.
En hylsa ska hålla krutet, kulan och tändhatten på plats, samt täta bakåt. Den måste också hålla för trycket och vara möjlig att ta ut efter skottet. Mässing med blandning 70-72% koppar och resten zink klarar detta. Hylsor i ex järn har tillverkats och fungerat. Problemen blir istället korrosion och troligen mer slitage på verktygen. Mjukare material finns också ex aluminium, men hållfasthet och beständighet mot korrosion är sämre. Mässing är en lyckad kompromiss helt enkelt.
Större jaktaffärer har i regel ett hyfsat sortiment. På nätet finns mer att välja på men det gäller också att veta vad man vill ha. Börja med att lära dig hur det funkar och vad som egentligen behövs. Att få prova på hos någon bekant är ett bra sätt.
Det finns inget enkelt svar för det beror mycket på hur snabbt slaget/energin kommer. Militära specifikationer säger att en stålkula ska släppas från viss höjd och i det närmaste 100% av alla tändhattar ska smälla. Det finns också regler där höjden är låg och inga tändhattar får smälla.
Bara i form av laddmanual.
Enligt jaktkungörelsen ska en jaktkula ha en spets som är gjord för att svampa upp. Tävlingskulor är alltså inte tillåtna. I vissa länder har man inga bestämmelser runt detta och folk använder lite av varje. En kula som inte öppnar upp börjar snabbt tumla och avger energi. En kula som tar i kraftiga ben kommer inte att nå vitala organ vilket ger en skadskjutning. Förmodligen blir också köttförstöringen omfattande vid bra träff.
Ljud mäts i dB (decibel) men skalan är inte linjär dvs 100 dB är inte dubbelt så högt som 50 dB. Istället fördubblas styrkan för var tredje dB. 100 dB är alltså ca 17 gånger högre.
Olika mätningar ger olika resultat. Följande värden är tagna från USA.
Gränsen för skadligt ljud går vid ca 120 dB så använd alltid hörselskydd.
I jaktpressen finns en del annonser. Var mycket försiktig och kontrollera att ammunitionen verkligen har samma beteckning som vapnet. Att använda gamla hylsor kan vara farligt eftersom mässingen blir spröd efter lång lagring.
Nej, absolut inte. Varje patron har sin beteckning. I det här fallet anger 300 kalibern, dvs 0,3 tum = 7,62 mm. Naturvårdsverkets nomenklatur kan vara förvirrande då man anger patronen med kaliber x hylslängden. Det finns flera patroner med samma beteckning och det bör ju inte vara meningen.
Ja, i vår laddmanual (2004) finns drygt 20 sidor historia eller på vår websajt, under fliken "Om Norma".
Vänligen navigera dig runt här på vår hemsida för svar.
Det brukar man kalla den inskjutningsprocedur som rekommenderas efter pipbyte eller nytt vapen. Kort går det ut på att skjuta ett skott och rengöra pipan, skjuta ett skott och rengöra igen. Man upprepar tills pipan inte tar åt sig tombak – syns i mynningen om en läsklapp är intryckt 2 cm från mynningen. Sedan kan man skjuta tre skott ett par gånger och sedan fem mellan rengöringarna. I regel behövs färre skott i pipor av hög kvalitet, säg 10-20 skott. Lite tunn mantelbeläggning nära mynningen är ingen fara.
Det finns flera metoder som fungerar. Här beskrivs kort två vanliga.
Blöt en läsklapp med solvent eller olja och tryck den genom loppet. Blöt en passande bronsborste med solvent. Det finns många sorter och man får prova sig fram – olika vapen kräver olika vård. Det gäller att inte doppa borsten i burken. Den förlorar då snabbt sin ”kraft”. Dra igenom loppet 3-10 gånger och ta det lugnt vid returen i mynningen. Många skruvar av borsten när den passerat mynningen för att undvika nötning på mynningen. Låt solventen verka minst 5 minuter och dra rent. Kör fram en lapp strax innan mynningen och titta om tombak syns. Upprepa vid behov. Det finns guider att köpa som minimerar slask i magasin och patronläge.
Ett alternativ är att använda pasta. Då pratar vi inte carbordundum utan speciella, mjuka pastor. Efter det värsta tagits bort med olja på lapp lindas en lapp på en mindre borste eller på annat sätt så lappen ligger tight i loppet. Lägg på pasta runt om och gnugga in genom loppet. Eftersom mesta slitaget blir i början ska man gnugga mest där ex 3-5 gånger mer än nära mynningen. Efter en liten stund kan pastan behöva förnyas. Det blir lätt kladdigt med pasta och det gäller att göra rent efter sig. Vi har sett förstörda pipor där ägaren inte varit så noga med att få bort all pasta efter rengöring.
När en pipa skjutits så pass mycket att koksrester blir svåra att få bort är pasta det bästa. Därför bör man rengöra med pasta då och då efter visst slitage. Man får lära sig vad som krävs. Har man tillgång till en sk borescope är det en stor tillgång – man ser direkt hur pipan ser ut inuti.
Vänta minst 30 sek! Ta sedan ur patronen med pipan i ofarlig riktning. Det finns i regel två förklaringar till klick. En är att tändhatten inte tänt som den ska. Den andra att tändstiftet inte kunnat slå till tändhatten som den ska. Det i sin tur kan bero på dålig fjäder, felaktig hylsa, ej helt stängt slutstycke mm. Kontrollera att inget finns i loppet innan nästa skott.
Om man bara räknar energimässigt är det lätt att jämföra. Ex en 30-06 med standardladdning och 11,7 g kula ger 30 J medan en 300 Win Mag med samma kula men 915 m/s ger 44 J. En 378 Weatherby ger 95 J och en riktig grovsing som 505 Gibbs levererar 149 J.
Sedan beror den upplevda rekylen på hur snabb den är och på vapnets vikt. En 378 Weatherby upplevs av dom flesta som ”värre” än 505 Gibbs beroende på kulvikt och hastighet. En bred bra bakkappa och rak stock hjälper en hel del.
Visserligen fungerar alla tändhattar där dom är avsedda att fungera men man bör ändå inte blanda dom. Det kan vara så att träffpunkten kan ändra sig med annan tändhatt. Det kan skilja 10 m/s och motsvarande i tryck beroende på tändhatt. Det är troligt att tändhattarna även spelar roll för pipsvängningarna och därmed precision/träffläge.
För att kunna göra en riktig jämförelse måste man ha exakt samma förutsättningar under en test. Ex måste skjutstöd, sätt att hålla vapnet och skjutvinkel etc vara lika så man inte får olika träfflägen av andra orsaker än bara kulbanan.
En orsak kan vara att hastigheten inte är densamma. Alla fabrikanter mäter tryck och hastighet från pipor som ligger ganska nära min mått i både patronlägen och lopp. Detta av säkerhetsskäl. Vapenfabrikanterna vill inte heller ha problem med för höga tryck utan har viss plustolerans på sina mått. Är dom då större än ammunitionsfabrikanternas mått sjunker tryck och hastighet.
Självklart ger slitna eller korta pipor också lägra hastighet. Ganska säkert finns kultillverkare som räknat fram sina ballistiska koefficienter istället för att skjuta och mäta. Räknar man en kulbana med för bra BC (ex 0,45 istället för 0.38) blir också kulbanan rakare än i verkligheten.
Ett vanligt recept kan se ut så här: Bariumnitrat, Blytricinat, Kalciumsilicid, Blydioxid, Svavelantimon och Tetrazen.
En vanlig tändhatt har ca 35 milligram tändsats.
Det kan finnas flera skäl. Har man patroner i ett läderbälte ärgas mässingen snabbt av garvsyra. Det är en anledning till att sk afrikapatroner ofta har förnicklad hylsa. Rent utseendemässigt anses förnickling se bättre ut. Friktionen mellan stål och nickel är större än mellan stål och mässing. Därför kan man tänka sig att hylsan sträcker sig något mindre i patronläget.
En hamrad pipa startar sitt liv som ganska tjock och kort stålbit som borras, brotschas och poleras. Sedan förs en dorn in och stålet hamras med många tons kraft mot dornen som har spegelvända räfflor / bommar. Ofta följer en polering. Det senaste är att även patronläget hamras i vissa kalibrar. Det tar bara några minuter att tillverka en pipa men maskinen är dyr så metoden används i regel av större tillverkare.
Dragna (eng button rifling) pipor borras, brotschas och poleras också. Sedan drar man en hårdmetallknopp igenom loppet som ger räfflor och bommar. Efter detta poleras pipan med blykolv och slippasta. Detta är en vanlig metod för mindre tillverkare då det inte behövs några dyrare maskiner.
Den äldsta metoden är att skära (hyvla mer rätt) piporna. Samma början som de andra. Sedan går ett verktyg genom loppet och hyvlar/skär bort mycket lite i taget tills alla räfflorna är klara. Detta tar rätt lång tid.
Bra pipor kan produceras med alla metoder. Dom bästa piporna är i regel dragna eller skurna.
Med kikarsikte: Se till att ha bra stöd så vapnet ligger fast själv. Gör det möjligt att titta genom loppet mot målet. Rikta in pipan mot målet och skruva in siktet mot målet. När det är gjort kan man börja skjuta. Se till att ha en tillräckligt stor och hel tavla. Skjut och skruva tills du är nöjd. Kontrollera gärna inskjutningen en eller ett par gånger ytterligare.
Det beror på vilken kula, vilken hastighet och vinkel. I regel går kulor längst med en skjutvinkel om 30-34 grader.
En 22 LR når ca 1,5 km. En 6,5 jaktkula tar sig närmare 5 km och en tung .30 kula når ytterligare en halv km.
Med det i bakhuvudet är det bra att titta vilket kulfång man har.